Teo Ala-Ruona utsedd till konstnär för Nordiska paviljongen 

Tillbaka till utställningen

Performancekonstnären Teo Ala-Ruona och hans team har valts ut för att skapa utställningen för Nordiska paviljongen vid Biennale Architettura 2025. Utställningen produceras av Arkitektur- och designmuseet i Helsingfors med arkitekt Kaisa Karvinen som kurator. 

Utställningen bjuder in publiken att reflektera över inkluderande och tillgänglighet i de miljöer vi designar och lever i, samtidigt som den undersöker hur detta bredare perspektiv kan omforma vårt sätt att föreställa oss och skapa arkitektur. 

”Arkitekturen speglar samhällets ideologier och tankegångar. Den påverkar människors kroppar och deras politiska verkligheter”, säger Teo Ala-Ruona.

”Mitt arbete behandlar de sociopolitiska påtryckningar och konsekvenser som kroppar, särskilt transkroppar, utsätts för. Jag fascineras av hur arkitekturen, som en del av vår vardagsmiljö, har påverkat hur vi kategoriserar föremålen och varandra”, fortsätter Ala-Ruona. 

För Biennale Architettura 2025 har Ala-Ruona samlat ihop ett tvärdisciplinärt team som inkluderar arkitekten A.L. Hu, scenografen och konstnären Teo Paaer, ljuddesignern Tuukka Haapakorpi, dramaturgen Even Minn, bildkonstnären Venla Helenius, modedesignern Ervin Latimer, grafiska formgivaren Kiia Beilinson samt performancekonstnärerna Kid Kokko, Caroline Suinner och Romeo Roxman Gatt. 

Med Helsingfors som bas arbetar Teo Ala-Ruona med performancekonst, samtida teater och koreografi. Hans verk har presenterats vid framstående arenor som Performa-biennalen i New York, Vilnius Performance Biennale, Kiasma-teatern och Institute of Contemporary Art i London. 

Ala-Ruona ser vardagsmiljöer som scener som styr hur människor observerar varandra. Nordiska paviljongen fungerar i sig själv som en sådan plats och formar subtilt vårt sätt att se och uppleva. 

Så här säger Kaisa Karvinen, kurator för paviljongen: 
”Teo Ala-Ruonas verk utmanar oss att omvärdera vår relation till miljön, historien och framtiden, och erbjuder nya perspektiv på den byggda världen.Transperspektivet på arkitektur lyfter fram regler och strukturer som många tar för givna – precis som vi alla påverkas av omedvetna fördomar, är vår förståelse av vår egen roll i byggnader och rum förutbestämd av vår kultur och våra erfarenheter. Det som inspirerar mig i Teos förslag är hur han kombinerar arkitekturens och performancekonstens metodologier. Dessa två fält har mycket gemensamt: de arbetar med materialiteten, kroppen och rummet, samtidigt som båda föreställer sig möjliga framtider.” 

Den 19:e Internationella arkitekturutställningen vid La Biennale di Venezia öppnar i maj 2025 under ledning av den italienska arkitekten, stadsplaneraren och forskaren Carlo Ratti. Under Rattis ledarskap kommer Biennale Architettura 2025 att utforska olika former av intelligens och mänsklighet i en tid av omdefinierade gränser. 

Nordiska paviljongen ägs gemensamt av Finland, Norge och Sverige, och ansvaret för utställningarna roterar mellan länderna. Den kommande utställningen produceras av Arkitektur- och designmuseet i Helsingfors i samarbete med ArkDes i Sverige och Nasjonalmuseet i Norge. Carina Jaatinen är utställningens kommissarie i samarbete med Karin Nilsson (ArkDes) och Yngvill Aagaard Sjöösten (Nasjonalmuseet for kunst, arkitektur og design). Kuratorsteamet från Arkitektur- och designmuseet i Helsingfors inkluderar kurator Kaisa Karvinen och kuratorrådgivare Suvi Saloniemi. 

Projektet har fått stöd från Undervisnings- och kulturministeriet.

Hur konstnären valdes 

Teo Ala-Ruona valdes ut för Nordiska paviljongen genom en urvalsprocess som byggde på inbjudan. Museet beställde förslag baserade på kuratorns koncept från tre konstnärer som arbetar med arkitektur eller materiella miljöer. Förslagen granskades av en internationell rådgivande grupp bestående av Nick Axel (arkitekt, redaktör, skribent och chef för arkitekturavdelningen vid Gerrit Rietveld Academie och E-Flux Architecture), arkitekt, kuratorn och kritikern Eva Franch i Gilabert samt Panu Savolainen (biträdande professor i arkitekturhistoria och restaurering vid Aalto-universitetet). 

Den 19:e internationella arkitekturutställningen vid biennalen i Venedig 

Den Internationella arkitekturutställningen i Venedig är världens mest framstående plattform för att presentera arkitektur på en internationell scen. År 2025 kommer biennalen att ledas av den italienska arkitekten, stadsplaneraren, ingenjören och forskaren Carlo Ratti, under temat Intelligence: Natural. Artificial. Collective. (Intelligens: Naturlig. Artificiell. Kollektiv.)  Den 19:e internationella arkitekturutställningen – La Biennale di Venezia kommer att vara öppen för allmänheten från 10 maj till 23 november 2025. 

För mer information, vänligen kontakta

• 

  Ilona Hildén

  Kommunikationsexpert

  +358 44 358 2175

  ilona.hilden@admuseo.fi

Utöver våra populära och uppskattade guidade arkitekturvandringar erbjuder vi i sommar något nytt. Museets arkitekturexperter har satt samman en ljudguide som låter dig upptäcka 24 spännande arkitekturobjekt i centrala Helsingfors i din egen takt genom att promenera, titta och lyssna.

Guiden finns tillgänglig på 28 språk: finska, engelska, svenska, spanska, italienska, franska, portugisiska, tyska, japanska, kinesiska, koreanska, indonesiska, norska, danska, polska, nederländska, bulgariska, tjeckiska, grekiska, ungerska, lettiska, litauiska, rumänska, ryska, slovakiska, slovenska, turkiska och ukrainska.

Ljudguiden kostar 4,99 € och ger en veckas tillgång till innehållet. Under veckan kan du använda guiden precis som det passar dig. Lyssna på enskilda platser när du går förbi, ta några i taget beroende på humör eller följ hela rutten på en gång och återvänd till innehållet när du vill.

Trevlig lyssning och givande morgon- och kvällspromenader bland Helsingfors arkitekturpärlor.

Ladda ner appen här.

Maija Lavonen – Stillsamt monumental:

”Jag ser i mitt arbete ett tydligt samband med naturupplevelser, även de mycket tidiga. Jag letar efter den villkorslöshet som kraften i upplevelserna från min barndom har.

Det är viktigt för mig att förenkla, att förtäta atmosfären. Jag försöker inte återge en syn på naturen som den är, utan jag vill förmedla min upplevelse så avskalad som möjligt, så att det väsentliga kan framträda. Det väsentliga är erfarenheten.

Jag är fyra eller fem år gammal. Vi bor på landet. handen har jag en tom glasburk som jag lägger ner på gräset. Jag vänder på den med foten, sparkar den framåt. Gräset böjer sig under glascylindern och just då: ljus, sken, böjande gräs, rik grön färg. Jag glömmer aldrig vad jag såg i det ögonblicket när dessa element, ljus och gräs, sken och jord möttes.

I mitt arbete har jag alltid förenklat slutresultaten kraftigt. Vid första anblicken kan det tyckas att det inte finns så mycket samband mellan det jag gör och de omfattande naturupplevelser som är så värdefulla för mig, eftersom mina verk är så knapphändiga. Ändå är upplevelserna som ligger bakom verken visuellt mycket rika.

Jag är några år gammal. Min pappa jobbade under veckorna inom sjöbevakningen långt hemifrån, jag var alltid oerhört lycklig när han kom hem. Jag är bara förvirrad över pappas överraskande hemkomst med främlingar. Jag vågar inte säga hej. Med känslor av lycka stormande inom mig, springer jag ut, till baksidan av huset.

Jag springer ut på en äng full av öppna smörbollar. Jag är så liten att det gula färghavet böljar i min ögonhöjd. Jag springer ut i blomsterhavet och precis i det ögonblicket uppfattar jag glimtvis färgen, den gula massan som omger mig och växtlighetens överväldigande doft i daggen som aftonen redan hämtar. Det var där jag såg och upplevde vad färgens djupaste väsen är. En färg kan vara en fullkomlig känsla, en yta som utvidgas åt alla håll, en ljusets och dofternas atmosfär.

För mig betyder seendet och känslan en och samma sak. Jag kunde säga: så som jag kände. I det försvinnande ögonblicket, under en bråkdels sekund, då jag såg, var upplevelsen allomfattande. Att uttala ett ord tar längre tid. I mitt arbete strävar jag ofta efter sådana här ögonblick.

Att uppleva naturen är fortfarande en mänsklig rättighet.

I mitt arbete letar jag efter ett mänskligt budskap, jag vill ge något till trötta människor. Jag skulle till exempel vilja förmedla sommarljusets vandring på havsytan, vågornas sång, klippans rödaktiga toner och den brännande solen, värmen från stenarna under de sävligt seglande molnen. I många av mina blåvita linneverk

har jag letat efter känslor av maritim friskhet.

Inom textilier har materialet stor betydelse. Att uppleva lätthet och tyngd, det lena och sträva är påtagligt konkret.

Ibland räcker kontrasten mellan materialen i sig, deras sammanfogning, som inspiration då man letar efter upplevelsens ursprungliga källor.

I mina ryor har jag med hjälp av en nästan fattig gråskala inte bara velat skildra gränsen mellan hav och himmel, utan ögonblicket så som jag ser det inom mig. I det ögonblick då vårvinden upphör, molnen täcker solen och man kan se på de vattniga, mörka bara fläckarna att isen håller på att smälta.

När jag använder naturen som utgångspunkt vill jag samtidigt förmedla rätten att uppleva naturen, påminna om rätten att stoppa förstörelsen av naturen. Idag har vi nått en punkt där alla är medvetna om oron för rubbningen av naturens balans. Hur kan vi då stoppa denna kortsiktiga utveckling? Mina sista verk är ställningstagande. Himlen gråter är ett utropstecken.”

Maija Lavonen

Artikeln var publicerad i Helsingin Sanomats kulgturavdelnings serie ”Så som jag såg” (12.8.1984) och uppdaterad 4.12.2017 / Översättning: Saliven Gustavsson

Maija Lavonen – Stillsamt monumental

Maija Lavonen (1931–2023) var en uppskattad förnyare av den finska textilkonsten. Under sin långa karriär utnyttjade hon olika tekniker och material entusiastiskt och utan ansträngning. Lavonen var kläddesigner till utbildningen. Men redan i slutet av 1960-talet började hon designa inredningstextiler som trycktyger och dubbelvävnader. I slutet av 1970-talet blev hon fri textilkonstnär, då ryor blev en viktig del av produktionen. Lavonens upptäckt var att kombinera handvävda breda remsor i verken. Detta möjliggjorde skapandet av rumsliga verk i större skala under 1980-talet. I bör-jan av 2000-talet blev optisk fiber det viktigaste materialet för henne. Dialogen mellan textilmaterialet och det omgi-vande rummet var viktig för Lavonen och utgångspunkten för många av hennes verk är just samspelet mellan utrym-menas arkitektur och ljuset.

Maija Lavonens barndomsupplevelser fick livslång betydelse för hennes textilkonst och hon återvände ständigt till dessa minnen. De viktigaste var naturupplevelserna: havet, skogar och ängar. Minnena av färger och känslorna över-fördes senare till Lavonens textilkonstverk. Hantverket var livsviktigt för henne och via hennes egna händer överfördes tankar och inspirationskällor till de slutliga verken.

MAIJA LAVONEN 1931–2023

Denna del av utställningen samlar de centrala händelserna i Maija Lavonens karriär som konstnär från 1950- till 2020-talet.

Maija Lavonen (f. Luukela) föddes i Olhava by i Ijo, Uleåborgs län. Hon tillbringade sin barndom och ungdom i Kemi. Åren 1953–1957 studerade Lavonen kläddesign vid Konstindustriella läroverket och målning vid Fria Konstskolan i Helsingfors. Efter studierna arbetade hon som designer vid den Helsingfors-baserade klädtillverkaren Katinette. Från år 1958 undervisade hon vid Karhula yrkesskola för flickor.

Maija Luukela gifte sig 1958 med bildkonstnären Ahti Lavonen och makarna kom att ha ett betydande inflytande på utformningen av varandras konstkoncept. De levde 1960-talets internationaliserat konstnärsliv, i synnerhet Paris blev ett kärt resmål för dem. Ahti Lavonen dog 1970 i en hastigt fortskridande sjukdom och Maija Lavonen blev ensamför-sörjare till två barn. Som följd av sorgearbetet efter makens död kom Maija Lavonens första privatutställning till samma år på Glogalleriet.

Maija Lavonens verkliga karriärvändpunkt var en framgångsrik privatutställning 1978 på Wäinö Aaltonens museum i Åbo. Därefter blev formgivning och genomförande av beställningsverk samt organisering av privata utställningar en etablerad del av textilkonstnärens arbete. Lavonen utvecklade och tillämpade idéer som föddes på basen av beställ-ningsverken till nya verk för sina egna utställningar. Djärvt experimenterande och bottenlös nyfikenhet var centrala för hennes produktion. Redan på 1980-talet blev Lavonen en av de mest framgångsrika textilkonstnärerna i Finland med en karriär som fortsatte oavbrutet ända till hennes död.

BINDNINGAR

Arkitekt och videokonstnär Tapio Snellman har för denna utställning skapat en tredelad filminstallation, som utforskar Maija Lavonens mångfacetterade konst i relation till både den byggda och den naturliga miljön.

Den första presenterar Lavonens sådana rumsliga textilverk som inte har varit möjliga att flytta till utställningen. I vi-deoinstallationen ingår fyra textilarbeten. Textilverken i denna föreställning är Textil på tre nivåer (Tekstiili kolmessa tasossa), beläget i riksdagens talmans representationslokal, och Naturen som källa (Luonto lähteenä), förverkligad i inrikesministeriets lobby på Kyrkogatan, Helsingfors, båda från år 1982. Verket Haukivesi i Varkaus stadsbibliotek fär-digställdes 1985 och ryan Scala gjordes för Finlands nationaloperas VIP-foajé 1994.

I de andra två delarna har Snellman koncentrerat sig på utgångspunkterna och inspirationskällorna för Lavonens pro-duktion. Naturens upplevelser och färger har alltid varit viktiga för Maija Lavonen. Snellman har kombinerat Lavonens färgmodeller för ryor med naturen och jämför Lavonens målade akvarellskisser med konstnärens födelseortens stilla landskap i Havslappland. Naturmaterial har filmats i Hitis skärgård på sommaren 2024 i samarbete med arkitekt Ulla Vainikka. Havslapplands landskap har filmats av Juha Niemelä på hösten 2024 och ryor har fotograferats av Anni Koponen.

DEN MÄNSKLIGA BERÖRINGEN

Det ekonomiska uppsvinget på 1980-talet erbjöd textilkonstnärer många möjligheter att utföra verk i offentliga rum. Storleken på Maija Lavonens arbeten växte. Samtidigt spred sig verken från väggarna till hela rummet. Lavonen desig-nade många stora ryor. Ryorna kommer till genom att knyta för hand i vävstolen, vilket är ett tidskrävande arbete. En-ligt Lavonen lagrar den mödosamma tillverkningsmetoden tiden i själva konstverket och påminner om den mänskliga beröringens nödvändighet.

Nybyggnationen avtog i början av 1990-talet då lågkonjunkturen slog till och samtidigt tog kommissionerna på nya textilarbeten slut. Hantverksmässig tillverkning gjorde verken dyra. Maija Lavonen utförde endast ett fåtal ryor i stor skala på 1990-talet. Hon övergick till att huvudsakligen arbeta självständigt och presentera sina produktioner på ut-ställningar. Kommissionerna tillät Lavonen att arrangera egna utställningar. För utställningarna utvecklade hon idéer som hade uppstått under jobbet med beställningsverken.

Maija Lavonen använde breda handvävda linneband i många av sina stora textilarbeten. Hon sydde ihop dem eller kombinerade dem med andra material som t.ex. stål. På 2000-talet använde hon samma idé på tillverkningen av fibe-roptiska verk. Den optiska fibern fungerar som en varp i stället för linne och leder ljus till verket.

LJUSETS VÄVERSKA

Maija Lavonen började använda optisk fiber som material på 2000-talet delvis av en slump. Ett nytt verk beställdes till inrikesministeriets trappa. Att belysa trappan var svårt och man hoppades att arbetet skulle lysa upp den. Lavonen valde att i sitt arbete använda optisk fiber, som tidigare hade använts som en ny typ av belysningsmaterial. Det tek-niska materialet bearbetades genom vävning för hand. Ljuset överförs till fibrerna från projektorn, som fungerar som en synlig del av arbetet. Maija Lavonens fiberoptiska verk upprepar tekniken hon introducerade 1978. I stället för lin var varpen av optisk fiber, i vilken lintrådar och bitar av akryl vävdes in.

Inrikesministeriets arbete Valo lähteenä (Ljuset som källa) färdigställdes 2005. Därefter växte Maija Lavonens entusi-asm för det nya materialet ytterligare. Lavonen presenterade fiberoptiska verk på flera utställningar fram till 2020. Hon ansåg Metsän kruunu (Skogens krona), som stod klart att visas 2010, vara hennes främsta fiberoptiska arbete.

NATURENS UPPLEVARE

Den viktigaste utgångspunkten för Maija Lavonens verk är upplevelsen av naturen. Enligt Lavonen förmår naturen lugna, läka och återuppliva. Naturens egen starka rytm, det vill säga årstidernas växling, har alltid känts henne nära. Det faktum att vinterns blåst och kyla åter följs av sommaren har gett Lavonen livstro och styrka.

Naturens element som havet, stenarna, klipporna och skogarna är ofta teman i Lavonens verk. En av naturupplevel-serna i hennes arbeten är minnena av livet och boendet i Kotka åren 1958–1961. Flyttblocken i Katariinanniemi stan-nade särskilt i minnet från tiden. År 1981 ställde Galleria Sculptor ut två arbeten relaterade till dessa minnen: Iso kivi (Stor sten), en tvådelad rya och Kiveä (Sten), ett verk i stor skala, ihopsytt av vävda linneband. Verkets reliefliknande yta och de lila och grå tonerna beskriver minnen från stenens yta.

Naturupplevelserna förekommer i Lavonens verk ofta bara i form av färg. Lapplands höstliga kulörer återspeglas i ny-anser av orange och rött. I ryan Kevät (Vår) kan man under det vita snötäcket ännu skönja den svarta jorden, som ger hopp om den nya växtsäsongens början.

MINNESTOLKAREN

Maija Lavonen tillbringade sin barndom och ungdom vid Bottenvikens kust i byn Olhava i Ijo samt Kemi. Landskap och relaterade upplevelser, särskilt havet och dess horisont, var viktiga utgångspunkter för hennes konst. I många verk delar den vågräta horisonten upp verket i hav och himmel. De första förenklade horisontbilderna målade Lavonen i sin skissbok 1977. Hon återvände till dessa motiv fram till 2000-talet.

I en privatutställning på Wäinö Aaltonen museum i Åbo 1978 presenterade Lavonen ryor och en serie laminerade seri-grafier. Ämnet för serien var minnen och upplevelser av havet i Kemi. Många av ryorna på utställningen var kvadra-tiska och minimalistiska. Den dominerande färgen var grå i olika nyanser. Ryornas färgskala påminner om det nordliga havets kyliga melankoli, men ger samtidigt framtidshopp. Arbetet med havstemat fortsatte åren 1980–1981 i verk ut-förda av vävda linremsor. Somliga arbeten spred sig från väggen till golvet och in i rummet.

Till utställningen FIX: Lappa och laga kommissionerades fyra nya samtidskonstverk genom en öppen utlysning. Verken gav impulsen till kurateringen av övriga utställningsinnehåll. De utvalda konstnärerna är:

   

Jessica Andrey Bogush

Jessica Andrey Bogush

Jessica Andrey Bogush (f. 1987) bor i Helsingfors, Finland, och i Berlin, Tyskland. Hen arbetar med bilder och installationer i vilka det fantastiska och det vardagliga är oskiljbara från varandra.

Genom att använda sig av cirkulära material och flagande kompositioner, tar Jessica sig an det nutida tillstånd bilder och föremål befinner sig i, och erbjuder akter av uppskattning för mellanformer. Hens grepp kombinerar det överraskande och det groteska med skötsel och hänsyn, och har sitt fokus på skärningspunkten mellan liv och död, speciellt inom queer-samfunden och More-Than-Human-Others (Mer-än-mänskliga-andra) -sfären.

I utställningen FIX: Lappa och laga Jessica Andrey Bogush välkomnar er att utforska museisamlingarna genom en installation som fokuserar på temana omsorg, exkludering och osynlighet. Jessicas förslag, som presenterar bidrag av kuratorn och forskaren Max Hannus och konstnären Ville Laurinkoski, utforskar gesten i en inbjudan, och för fram frågan om hur man ser på ett arkiv med en queer blick, och hur omtanken om någon ofta leder till någon annans död.

Sini Henttu

Sini Henttu

Konstnären Sini Henttu (f. 1988) arbetar huvudsakligen med videoverk, installationer och performans. I sina verk behandlar Henttu hybrider mellan samhälleligt och subjektivt genom multimaterialitet. I verken står ofta kroppen och beröringens olika dimensioner i fokus. Konstnären är speciellt fascinerad av frågan om hur material påverkar oss och hur affektiva upplevelser förorsakade av föremål känns i kroppen. Med hjälp av sin konst strävar hon till att skapa utrymmen som utforskar olika sätt att uppleva.

I Sini Henttus verk på utställningen FIX: Lappa och laga finns konsten och designen sömlöst sammanförda. Henttus serie av videoverk Fantasman sylissä (I fantasmens famn) lockar oss till att fantisera tillsammans med stolar som lånats från museernas arbetsutrymmen. I fokus i verket finns förutom föremålen de ljud som föds ur dem samt de affektiva upplevelser som känns i kroppen.

Henttu utexaminerades år 2022 som konstmagister från Aalto-universitetet med Contemporary Design som sitt huvudämne. Konstnären har deltagit i många separat- och samutställningar, i residensverksamhet samt i gemenskapligt och interaktivt performansarbete. Dessutom har hon framträtt som videokonstnär på olika slags evenemang bland annat på Zodiak, Kiasma, Ateneum samt på festivaler.

Liisa Ryynänen

Liisa Ryynänen

Liisa Ryynänen (f. 1994) är en arkitekt med inriktning på arkitekturens historia och teori som också arbetar med bildkonst. Hon undersöker och arbetar med experimentella representationer av arkitektur, och är intresserad av hur de kan hjälpa oss att konceptualisera och förnimma vår omgivning på nya sätt. Ryynänen undervisar också i arkitektur på Aalto-universitetet och har tidigare arbetat med byggnadshistorisk forskning på arkitektbyråer. Ryynänen har utexaminerats som arkitekt vid Högskolan för Konst och Design vid Aalto-universitetet år 2020. För tillfället studerar hon i magisterprogrammet för praktisk filosofi vid Helsingfors universitet.

I utställningen FIX: Lappa och laga Liisa Ryynänens verk Inventaario (Inventarium) utmanar oss att reflektera över vårt förhållande till den vardagliga kontorsestetiken, sjabbigheten och slitaget. Ryynänen frågar hur vi skulle kunna förhålla oss på ett accepterande sätt till sänkta undertak eller heltäckningsmattor av låg kvalitet som användarna själva har försett sina utrymmen med.

Helmi Kajaste och Petra Vallila 

Helmi Kajaste och Petra Vallila 

Arkitekten och musikern Helmi Kajaste (f. 1986) verkar för tillfället som doktorandforskare vid Aalto-universitetet. Kajastes avhandling i ämnet arkitekturteori utforskar gränsbegreppet genom att närma sig ämnet genom filmer. Tidigare har Kajaste behandlat arkitekturen och filmen både i artiklar och i sin 2020 utgivna bok Rakenna, kärsi ja unhoita (Bygg, lid och glöm). Som musiker är Helmi Kajaste känd under namnet Draama-Helmi. År 2023 vann Kajaste Teosto-priset för sin skiva Draama-Helmi kuistilla (Draama-Helmi på verandan).

I utställningen FIX: Lappa och laga Helmi Kajaste och diktaren Petra Vallila framställer i museiutrymmet den platsbundna ljudinstallationen Siivousmusiikkia (Städningsmusik), som förenar talad poesi och konkret (städnings)musik. Verket känner efter vilket ljud som är en störning och vilket som hör till rummet.

Petra Vallila (f. 1983) är diktare, skribent och korporationskommunikatör. För Vallila är poesin en forskningsmetod med vilken man kan nå upplevelser och betydelser som ännu inte har funnit sina ord i saktexterna. Hon strävar med sin diktning till en frihet att förhandla om förhandlingsbara frågor på ett annorlunda sätt. Vallilas debutverk ehkä (kanske) (Poesia) var kandidat för Helsingin Sanomats litteraturpris år 2022. Verket gestaltar poesi av tillvaron i ett företag och av en blick som vacklat till och blivit något instabil, och som är uppbyggd genom företagsspråket. Vallila har utexaminerats som konstmagister från Konstuniversitetet år 2021. Med sin tidigare magistergrad i statsvetenskaper i bagaget har Vallila länge arbetat med sakkunniguppgifter inom kommunikation i multinationella företag i Finland och utomlands.

—

FIX: Lappa och laga är öppen på Arkitekturmuseet och Designmuseet 26.4.2024 – 5.1.2025