Arkitektur utanför lådan var ett pilotprojekt för samhällsbaserat publikarbete som genomfördes av Arkitektur- och designmuseet 2023–2024. Projektets mål var att undersöka möjligheterna till genuint deltagande i museiarbetet samt att utveckla arbetssätt för samarbete med lokala gemenskaper utanför museibyggnaden.
Projektet bestod av forskning, en arbetsgrupp sammansatt genom en öppen ansökningsprocess, ett experimentellt projekt samt gemensam reflektion kring processen. I forskningsfasen kartlades museets nuvarande besökare, underrepresenterade grupper identifierades och behoven samt önskemålen hos gemenskaper verksamma i huvudstads- regionen undersöktes. Resultaten visade att museets publik främst representerar vissa befolkningsgrupper och att museet fortfarande upplevs som en avlägsen eller okänd aktör för många.
Utifrån forskningen bildades en mångsidig arbetsgrupp genom en öppen ansökan. Tillsammans prövades ett samhällsbaserat arbetssätt där samskapande, delat beslutsfattande och utrymme för deltagarnas egna utgångspunkter och perspektiv stod i centrum. Som ett konkret resultat av projektet genomfördes en bänkverkstad där invånare byggde bänkar för gemensamt bruk på olika platser i huvudstadsregionen.
Projektets viktigaste bidrag är den kunskap som genererades om hur samhällsbaserat museiarbete kan genomföras i praktiken. Det kräver tid, förtroendeskapande, en medveten granskning av institutionell makt samt en vilja att förändra museets arbetssätt. Samtidigt visade projektet att deltagande metoder kan skapa nya kontakter, meningsfulla upple- velser och delad expertis. Inom projektet anpassades också en version av delaktighetstrappan för museisektorn. Modellen kan användas i allt museiarbete som genomförs tillsammans med gemenskaper och olika målgrupper.
Syftet med denna publikation är att sprida lärdomarna från projektet till museisektorn och andra aktörer samt att erbjuda konkreta exempel och metoder för att utveckla mer inkluderande och samhällsbaserade arbetssätt.
1960- och 1970-talen minns man som en period då ett aldrig tidigare skådat antal byggnader revs i Finland. Senare har man till och med talat om den mest rivningsintensiva perioden, där inte ens nyrenässans- och jugendhusen – som idag självklart betraktas som värdefullt kulturarv – skonades. Man talade om ”Turku-sjukan”, och områden som Puu-Käpylä i Helsingfors och Pispala i Tammerfors skulle ha gått förlorade om inte olika medborgargrupper och arkitektkåren hade väckts till liv för att motsätta sig den utveckling som verkade oundviklig. Maire Mattinen går i sin artikel igenom denna period i den finska arkitekturhistorien, som också ledde till att byggnadsvård samt skyddet av större områdeshelheter och industrimiljöer började få en rättslig ställning och etableras som en del av utvecklingen av den bebyggda miljön.
Artikeln är mycket aktuell, eftersom rivningstakten i Finland under 2020-talet har varit ännu högre än för 50 år sedan. I slutet av sin artikel ställer Mattinen frågan: ”Hur kan vi, mitt i dagens rivningshysteri, dra nytta av erfarenheterna från 1970-talet för att undvika överdrifter? Borde vi dra lärdom av hur man då lyckades tygla rivningsvågen samtidigt som man agerade under förhållanden präglade av energikris och hot om recession, och av insikten att den befintliga vardagsmiljön är en värdefull resurs, även om uppskattningen av den ännu inte är allmänt delad?” Arkitektur- och designmuseet publicerar artikeln för att hedra Maire Mattinens, som plötsligt gick bort den 8 september 2025, och hennes omfattande livsgärning inom byggnadsvården.
Artikeln publicerades 2023 i museets bok Ett decennium av omvälvningar: Vardag, idéer och arkitektur i1970-talets Finland
De första föremålen i Designmuseets samlingar förvärvades från världsutställningen i Wien 1873. På den tiden hörde Finland till kejsardömet Ryssland. Medel som samlats in av medborgarna användes för att köpa över 700 olika slags föremål, allt från spets till varuprov på cement. Från
världsutställningen i Paris 1878 införskaffades 300 nya konstindustriföremål, bland annat stolar och kakel. Finlands första offentliga konstindustrisamling öppnades för allmänheten den 24 april 1874 i Helsingfors. Vad berättar de första föremålen om konstindustriell formgivning och design för 150 år sedan? Och varför valdes just dessa föremål?
I synnerhet professor Carl Gustaf Estlander och överste Walfrid Spåre deltog i den offentliga diskussionen om konstindustrisamlingen. De hade höga ambitioner. Avsikten med modellsamlingen var att erbjuda utvalda exempel som bidrog till att främja utvecklingen och tillväxten av industrin, handarbetet och hushållen i Finland. Det behövdes föremål samt exempel från historien och på andra länders och folks stilar som förebilder för den nya finländska
produktionen.
Artikeln Bästa möjliga modell visar ett urval av de föremål som förvärvades från världsutställningarna i Wien och Paris. Vad var deras betydelse då, och vad är den idag? Liknande föremål förvärvades till många andra museisamlingar. Den finländska konstindustrins ursprungselement präglas i det här urvalet av glädjefull brokighet, avslappnad fördomsfrihet och bred internationalism.
FÖRFATTARE: Leena Elina Valkeapää REDAKTÖR: Leena Svinhufvud LAYOUT OCH GRAFISK FORM: Johanna Havimäki