På den här sidan hittar du väggtexterna till utställningen Aalto Design – Former av välbefinnande. Du kan ta del av dem i förväg, återuppleva utställningens stämning hemifrån eller läsa utställningstexterna på ett tillgängligt sätt på din egen enhet medan du besöker utställningen.
Aalto Design – Former av välbefinnande
Aino (1894–1949), Alvar (1898–1976) och Elissa (1922–1994) Aalto hör till den finländska arkitekturens och formgivningens mest kända namn. Deras byggnader och designföremål är klassiker som anses ha förnyat den europeiska modernismens grundtankar. Istället för funktioners effektivitet och klarhet kretsade arkitekternas formgivning kring människans övergripande välbefinnande.
Arkitekterna Aaltos uppfattning om den goda formgivningens principer var ett resultat av en mognadsprocess, vilket framträder både i byråns planer och i Alvar Aaltos publicerade uttalanden. Pemars sanatorium (1929–33), Aino och Alvar Aaltos internationella genombrottsverk, var vattendelaren i karriären. Efter det började rationalismen som betonade effektivitet och klarhet ge vika, och den ”lilla människan” med sina psykiska behov började stå i centrum för formgivningen.
Arkitekterna insåg att formgivning måste ses som en helhet. Materialen, detaljerna, ljuset och beaktandet av omgivningen var inte separata delar av arkitekturen, utan oumbärliga utgångspunkter. Materialen valdes till exempel för att de skulle främja det psykiska och fysiska välmåendet.
För arkitekterna var å andra sidan också naturen en källa till mänskligt välbefinnande. En av hörnstenarna i deras formgivning var balansen mellan natur, människa och byggd miljö. Enligt dem var arkitekturens uppgift att skapa en relation mellan den av människan byggda miljön och det fritt växande, orörda landskapet. Målet var att göra denna relation till en del av vardagen.
Dessa principer syns också i arkitekternas originella formspråk. Alvar Aalto ansåg att ”formen är ett mysterium som undflyr definitioner men får människor att må bra, på ett helt annat sätt än socialt stöd.”
Den här utställningen följer utvecklingen mot en formgivning som betonar välbefinnande, som inleds med Pemars sanatorium, är uppenbar redan i Villa Mairea (1938–39) och blir arkitekternas grundläggande filosofi på 1950-talet.
Utställningen uppmuntrar besökaren att fundera över vad arkitekternas idéer kan bidra med idag, då vi både i vardagen och på planetär nivå söker efter lösningar som främjar välmåendet.
Material och välbefinnande: Böjda trämöbler
Arkitekterna Aalto föredrog att göra sina möbler av trä. De ansåg att materialet var varmare, behagligare att röra vid samt visuellt och akustiskt mer lugnande än de glänsande stålrör som många andra formgivare använde på den tiden. Det obearbetade virkets kantighet motsvarade ändå inte människokroppens form. Därför utvecklade Alvar Aalto och snickaren Otto Korhonen tillsammans nya tekniker där lim och het vattenånga användes för att böja trä och faner på helt nya sätt. På det sättet skapades Pemarstolen (1932) som idag är ikonisk. Samtidigt uppstod en banbrytande och effektiv process för serieproduktion av böjt trä.
De utställda stolarna och fåtöljerna vittnar om hur arkitekternas förhållande till material mognade och utvecklades under karriärens gång. De första möblerna som formgavs på 1930-talet är gjorda av trä och faner som böjts till gränsen för vad som är möjligt och tvingats in i en form. Det solfjäderformade X-benet som utvecklades på 1950-talet består å sin sida av sammanfogade stycken som påminner om bastfibrer och trädets naturliga sätt att växa.
I Alvar Aaltos reliefer av böjt trä syns en liknande utveckling som grundar sig på ett långsiktigt utforskande av material.
Landskap och välbefinnande: monumentaliteten övergår i dialog med landskapet
Arkitekterna Aalto insåg att en formgivningsprocess som tar landskapet i beaktande på ett övergripande sätt ger upphov till både estetiskt och psykiskt välbefinnande. Deras förhållande till landskapet utvecklades avsevärt från 1930- till 50-talet.
På 1920-talet framförde Alvar Aalto tanken om att människan kan förädla landskapet genom sin inverkan. I Pemars sanatorium (1929–33) konkretiseras detta: byggnaden och dess omgivning utgör en medvetet bearbetad helhet som är fristående från naturens former. Byggnaden är ett enormt, vitt monument i en tallskog i Egentliga Finland.
Villa Mairea (1938–39) representerar å sin sida en arkitektur som har en djupare relation till markens former, växtligheten och det lokala. Terrasserna och skärmtaken skapar en gradvis övergång från den byggda interiören till den fritt växande naturen. I det här fallet är naturen en existerande helhet som arkitekturen, i stället för att enbart forma, också följer och visar förståelse för.
Säynätsalo kommunhus (1949–52) betecknar ytterligare ett nytt skede. Arkitekterna anpassade inte enbart byggnaden till terrängen utan gav också marken nya former: den höjda gräsplanen på innergården står i förbindelse med en konstruerad backe som ger tomten nivåskillnader. Lösningen är radikal, men till skillnad från i Pemar så står förfarandet i Säynätsalo inte i motsats till naturen, utan bygger vidare på den i form av ett nytt skikt.
Glömda ideal? Helsingfors centrumplan 1959–73
År 1959 fick Aaltos arkitektbyrå i uppdrag att rita huvudstadens nya centrumplan. Man hade gjort planer för området i tiotals år, men det enda konkreta resultatet var beslutet att inte fylla ut Tölöviken. Man kan vara tacksam, för idag är Tölöviken med sina vattenområden ett viktigt rekreationsområde som främjar stadsbornas välbefinnande.
Aalto ansåg överraskande nog att Tölöviken var en värdelös kopia av en ”karelsk skogstjärn”. Därför var han redo att jämna ut och förvandla vikens östra del till en motorväg och täcka den södra delen med betongplattor. På stranden vid Hesperiaparken ville han placera ”ett pärlband av kulturbyggnader” som likt palatsen i Venedig skulle speglas i vattenytan.
Aalto var känd som en retorikens mästare, men skulle hans plan ha gett upphov till en miljö som främjar välbefinnande? Han verkade ha glömt bort de principer som byråns mest imponerande verk dittills hade grundats på. Även om planen utvecklades, är det kanske bra att Aaltos centrumplan blev ett kors på ”de heroiska stadsplanernas begravningsplats”, som professorn i konsthistoria Riitta Nikula senare beskrev Tölöviken.
Landskap och välbefinnande: Byggnaden i sin omgivning
Urvalet av arkitekterna Aaltos ritningar återger hur arkitekturen utvecklas och får ett allt djupare förhållande till naturen.
Pemars sanatorium (1929–33) var en tidig milstolpe i karriären. Arkitekturen framträder tydligt i landskapet och representerar fortfarande ett funktionalistiskt förhållningssätt till omgivningen. Framför allt tänkte man att den omgivande tallskogen skulle bidra till patienternas tillfrisknande.
Terrasshuset (1937–38) i Kauttua i Eura har en annorlunda relation till omgivningen. Den låga och trappformade byggnaden följer åsens sluttning. Gårdarna och terrasserna samt de fullvuxna tallarna som fått stå kvar i närheten skapar en gradvis övergång mellan byggnaden och den fritt växande naturen.
Också byggnaderna i bostadsområdet (1936–38) som byggdes för de anställda vid fabriken i Sunila placerades enligt terrängens topografi, det vill säga markens former.
Villa Mairea (1938–39), där naturen får komma in i byggnaden, är höjdpunkten av förhållandet mellan byggnad och natur. Den byggda och den naturliga miljön blir ett. I Villa Mairea finns det således många detaljer som tar omgivningen i beaktande. Till exempel har tallskogens rytm blivit en del av interiören i form av en pelarrad i trä vid gavelns trappa.
Också i senare ritningar finns det tecken på en benägenhet att ta den omgivande naturen i beaktande. Fasaden till det urbana Finlandiahusets kongressflygel (1975) går till exempel i vågor för att man på det sättet undvek att fälla träden som växte på tomten. Byggnaden dominerar inte platsen, utan ligger på berget som en del av den existerande helheten.
Allkonstverk: Villa Mairea 1938–39
Arkitekterna Aaltos arkitekturuppfattning mognade under 1930-talet och kulminerade i Villa Mairea. Det privata huset ritades för Maire och Harry Gullichsen, och det kreativa arbetet begränsades inte av vare sig ekonomiska faktorer eller beställarens smak. Slutresultatet blev ett av den moderna arkitekturens mest ikoniska allkonstverk.
Villa Mairea är inte bara en byggnad utan en landskapshelhet. Det finns en direkt förbindelse mellan interiören och trädgården, som i sin tur förenar byggnaden med den omgivande tallskogen. Rummen öppnar sig och slingrar sig som en skog, och stammarnas rytm speglas till exempel i de bärande pelarnas placering och trappans pelarrad i trä. Interiörens material och detaljer tilltalar sinnena och skapar en hemtrevlig helhet med diskreta japanska inslag.
Vad kan denna för nästan 90 år sedan ritade lyxbostad bidra med i en samtid som dras med många kriser som tär på välbefinnandet? Formgivning som främjar välbefinnandet är inte i första hand beroende av resurser, utan förutsätter en förmåga att föreställa sig hurudant ett gott liv är. I det avseendet visade arkitekterna Aalto på sin tid exempel. Har deras exempel något värde idag, då vi kämpar med frågan om planetärt välmående?
Den hälsofrämjande arkitekturens första steg: Pemars sanatorium (1929–33)
Pemars tuberkulossanatorium är ett av de mest kända exemplen på modern arkitektur som har planerats uttryckligen för att ha en läkande effekt. Då Alvar och Aino Aalto vann arkitekturtävlingen år 1929, var deras arbete starkt påverkat av den internationella funktionalismen som betonade byggnadens enkla former och förverkligandet av det huvudsakliga användningsområdet. Sanatoriet är ändå en brytningspunkt i arkitekternas produktion. Byggnaden varslade om att deras formgivning skulle frigöra sig från tankar om enbart rationell effektivitet, bli mer känslig och börja ta människans psyke och sinnen i beaktande.
Sanatoriets arkitektur uppfattades som ett ”medicinskt instrument”. Dess uppgift var inte enbart att erbjuda rum för vård utan att vara en aktiv del av vården. Detta är särskilt uppenbart i patientrummet som planerades ur en liggande människas perspektiv. Taket målades i en mörkare nyans än väggarna för att patienterna inte skulle bli bländade. Belysningen var indirekt och lugnande. Tvättstället formgavs så att vattnet rann tyst och handtvätten kunde skötas i både sittande och stående ställning. Också de minsta detaljernas inverkan på upplevelsen av vila utvärderades.
Ilona Sagar: Other Actors
Hur tar sig Aino och Alvar Aaltos tanke om den hälsofrämjande arkitekturen i Pemars sanatorium uttryck idag, då byggnaden inte längre används som sjukhus?
Other Actors är en trekanalig videoinstallation av konstnären och forskaren Ilona Sagar som bor i London. Verket behandlar relationerna mellan människokropp och byggd miljö samt hälsa och arkitektur i Pemars sanatorium.
Under inspelningen befinner sig sanatoriet i ett betydande övergångsskede från sjukhus till ny funktion. Allt eftersom totalrenoveringen fortskrider undersöker videoverket sanatoriets tillstånd som en byggnad i förändring. Vård och underhåll är verkets centrala teman. När tiden går och funktionerna växlar, förändras också underhållet, vad som bevaras åt eftervärlden och vad som anses vara värdefullt.
Other Actors uppmuntrar oss att reflektera över hur vi förhåller oss till den moderna arkitekturens arv som fortsättningsvis påverkar hur vi uppfattar kulturen. Hur kan vi synliggöra de aktörer som vanligtvis hamnar i skymundan bakom arkitekturens synliga ytor?
Ilona Sagar har förverkligat sitt verk i nära samarbete med personer som haft eller fortfarande har att göra med Pemars sanatorium, till exempel servicepersonal, inredningsföretaget Arteks arbetstagare och de arkitekter vid Aaltos arkitektbyrå som fortfarande lever. Personerna delar med sig av tyst och upplevelsebaserad information som är förknippad med byggnaden samt ger betraktaren en närbild av arkivet och dess betydelse. Experterna Beatriz Colomina, Heini Hakosalo och Peter Stadius medverkar också. Verket grundar sig på ett samarbete mellan institutionen för energi- och maskinteknik vid Aalto-universitetets högskola för ingenjörsvetenskaper och tuberkulosforskningsgrupperna vid University of Leicester och Imperial College London, vilket ger ett aktuellt och viktigt perspektiv på en sjukdom som ofta anses tillhöra det förflutna.
Form och välbefinnande: världens mest kända vas?
Alvar Aaltos Aaltovas är ett uttryck för hans helhetsbetonade designfilosofi. Aaltovasens formgivning representerar den ”organiska modernismen” som prefererar asymmetriska och fritt böljande former och så till vida skiljer sig från sin tids geometriska och strama funktionalism. Glasets materiella egenskaper – genomskinligheten, den reflekterande ytan och formbarheten – stödde Aaltos strävan att skapa ett föremål som var angenämt att både se och röra vid.
Vasens form var inte bara en estetisk lösning utan förknippad med dess användning och människans upplevelse. Enligt Aalto stod formgivningen i samband med välbefinnandet: föremålen skulle mjuka upp den hårda, moderna omgivningen samt införa sinnlighet och naturens rytm i vardagen. I Aaltovasen förenas hantverksmässig serieproduktion, fri organisk form och människoorienterad formgivning.
Aalto satte sig in i glasdesign huvudsakligen på 1930-talet, då arkitekterna aktivt deltog också i den industriella formgivningen av föremål. Designtävlingen år 1936 och det påföljande samarbetet med Karhula-Iiitala skapade förutsättningar för uppkomsten av hans mest kända glasföremål.
Tegel och välbefinnande: ”Arkitektur är att förvandla värdelös sten till guld”
Förutom trä var tegel ett material som Alvar Aalto under sin karriär utvecklade ett särskilt förhållande till. På 1930-talet dög oputsat tegel främst till industribyggnader, men 1950-talet har med all rätt kallats arkitektbyråns rödtegelperiod. För Aalto blev tegelstenen ”ett grundelement som används för att skapa social trivsel i specifika miljöer.”
Aaltos rödtegelperiod inleddes med Massachusetts Institute of Technologys studenthem Baker House (1946–49) i Förenta staterna. Tegel av tillräckligt ”dålig kvalitet” hittades slutligen i en kanadensisk tegelfabrik. Dessa hade den variation i färg och skrovlighet som Aalto krävde och tilltalade således sinnena tillräckligt starkt. Också teglen till Säynätsalo kommunhus (1949–52) brändes och murades enligt Aaltos noggranna instruktioner.
Aalto har sagt att formen är ett mysterium som ger människan en känsla av välmående. Baker House och dess böljande form förverkligades ännu med hjälp av vanliga tegel. För att frigöra teglets uttryckskraft och fördjupa sig i mysteriet med formen som alstrar välbefinnande var Aalto tvungen att utveckla ett nytt tegel. Kulturhuset (1955–58) var höjdpunkten av arkitektbyråns rödtegelperiod och Aaltos förhållande till tegel.
Ljus och välbefinnande: odon, rovor, bikupor och handgranater.
För Aino, Alvar och Elissa Aalto var ljuset ett av den goda arkitekturens grundelement. Aino och Alvar Aalto insåg tidigt fördelarna med att indirekt leda ljuset in i rummet. Till läsesalen i Viborgs bibliotek (1935) utvecklade de till exempel ett cylinderformat takfönster som spred ljuset jämnt i rummet utan att blända. Å andra sidan förstod de hur viktigt det elektriska ljuset var för den dagliga verksamheten och det psykiska välbefinnandet i de nordliga förhållandena.
På 1950-talet tog arkitekternas användning av ljus allt mer förfinade former. Ljusets typ och känslomässiga sidor började betonas. I synnerhet i offentliga byggnader skapade arkitekterna strålande lösningar där artificiellt ljus kombineras med naturligt ljus som leds snett in i rummet via skulpturala takfönster. På motsvarande sätt skapas den nästan klosterlika stämningen i Säynätsalo kommunhus av samspelet mellan det indirekta och filtrerade naturliga ljuset, det sparsamma elljuset och tegelarkitekturen.
På 1950-talet utvecklade arkitekterna flera lampmodeller som gav dem nya möjligheter att formge rum. Förutom att ge ljus delade de hängande lamporna upp rummet i sektioner och skapade en visuell rytm. Aaltolamporna är formgivna så att de också belyser sig själva. Därför kan blicken vila på dem, på samma sätt som på ett dörrhandtag eller en ledstång formgiven av Aalto.
Arkitekterna Aaltos offentliga rum: Arkitektens uppgift är att skapa paradis på jorden.
Välkommen till Aalto Lounge. Här kan man röra vid och uppleva äkta Aaltodesign.
Alvar Aalto har sagt att ”arkitekturens grundläggande utmaning inte är yttre, formell fulländning, utan att med enkla medel skapa en behaglig omgivning som motsvarar våra biologiska förutsättningar.” För Aalto var således en högklassig offentlig miljö en oersättlig källa till kollektivt välbefinnande.
På Aaltos arkitektbyrå var de offentliga utrymmenas lampor, dörrhandtag, ledstänger och andra detaljer inte formgivningsuppgifter av mindre betydelse, utan väsentliga inslag i en omgivning med känslomässig kraft. Därför undersöktes och planerades kombinationer av former och material, naturligt ljus, vyer och rentav växtlighet för att de skulle tilltala olika sinnen.
Enligt Aalto var arkitektens uppgift att skapa paradis på jorden för att skydda ”den lilla människan” i en alltmer mekaniserad samtid. Aalto Lounge hyllar arkitekterna Aaltos offentliga rum, möbler och detaljer och lyfter därmed fram de hållbara värden som förknippas med den formgivning som främjar välbefinnande.
Bibliotek
Välkommen till Aalto Lounge. Här kan man röra vid och uppleva äkta Aaltodesign.
Ta en bok och sätt dig i en Aaltostol. Vänligen återlämna boken när du läst färdigt.
Tack, njut av vistelsen!
Aktivitetsrum
”Vi har alltid kunnat föra en dialog med tegel då vi har bott i huset.” – Alvar Aalto
I närheten av Jyväskylä ligger Muuratsalo experimenthus (1952–54), den av antika atriumhus inspirerade sommarbostaden som Alvar och Elissa Aalto ritade åt sig själva. Byggnaden fungerade som ett laboratorium där arkitekterna kunde undersöka teglets och keramikens möjligheter samt under verkliga förhållanden fritt testa olika konstruktionslösningar med dessa material.
Atriumgården, det vill säga den delvis öppna innegårdens murar och golv, delades in i cirka femtio testområden. På dessa områden murades och lades tegel och kakel på olika sätt. Målet var att undersöka så många tillgängliga tegelsorter och deras egenskaper som möjligt samt olika fogtypers hållbarhet. I experimenthuset testade arkitekterna också ovanliga konstruktionslösningar och olika kombinationer av material. Den kreativa dialogen mellan teglen och arkitekterna gjorde sommarbostaden till en speciell plats.
Låt dig inspireras av fotografierna och undersök olika material. Till ditt förfogande finns förutom tegel och keramik också glas och trä. Hur arkitekterna använde dessa i sin formgivning har du kunnat bekanta dig med på denna utställning.
Inled ett eget experiment och lek med materialen: på bordsskivan kan du bygga mönster eller former genom att rada olika material bredvid varandra. Du kan också fortsätta med det som någon annan har gjort före dig.
Du kan lämna kvar din konstruktion så att andra kan se den eller riva den och sätta tillbaka materialen på sina platser. Du kan också fotografera din skapelse och dela den på sociala medier.
- Hur känns det att experimentera och leka?
- Får du olika känslor av de olika mönstren och formerna?
- Kan du föra en dialog med teglen och de andra materialen?
- Inverkar olika material och former på ditt välbefinnande?
- Här kan du reglera ljusstyrkan i rummet.
- Här kan du ta ett häfte som stöd under utställningsbesöket.